Abstract
Universitet har under en tid varit utsatta för ett tryck att öka kvaliteten (på forskning, undervisning och organisatoriska processer) och produktionen (antalet examina och publikatio- ner). Human resource management (HRM) har framställts som ett medel för att uppnå dessa mål. Diskussionen om dess roll och potential inom akademin har dock varit polariserad. Å ena sidan har HRM och dess specifika praktiker diskuterats som ett verktyg för att få mer motiverade anställda och därmed mer högpresterande universitet. Å andra sidan har HRM studerats som en nyliberal, ideologiskt driven ledningsteknik. HRM framställs i den senare traditionen som en samling idéer och praktiker som i grunden står i strid med traditionella akademiska värden som demokrati, kollegialitet och akademisk frihet.Även om vi sympatiserar med dessa värden och ser akademins okritiska anammande av HR-praktiker från affärsvärlden som ett potentiellt hot, tror vi att det är problematiskt att helt förkasta HRM och dess praktiker. Många problem erkänner man aldrig formellt och tar man ännu mindre itu med. I det här kapitlet tar vi upp några av de utmaningar som human resource management utgör för universitet.