Abstract
De statliga myndigheterna skall genomföra statsmakternas beslut om samhällsverksamheten. Men statsmakternas styrmetoder utgår ofta från bristfälligt klarlagda antaganden om bl a ämbetsmännens egenskaper, personliga mål och om hur en myndighets verksamhet bäst organiseras. Styrningen blir därför ibland ett slag i luften, när gapet blir för stort mellan teori och praktik. Resultatet kan bli en statsverksamhet som avviker kraftigt från de valda politiska ombudens beslut om samhällsverksamheten. I denna avhandlingen hävdas att de grundläggande antagandena bakom metoder för att styra statsförvaltningen måste klarläggas bättre så att politikernas beslut kan få större genomslagskraft. Författaren presenterar resultatet av en sådan analys som han genomfört. Bl a analyseras människosynen i styrmodellerna: Ses ämbetsmännen som "analytiska robotar" eller som "självhävdande egocentriker" eller som "moraliska varelser" , handlande efter en egen medveten inre övertygelse? – Författaren drar hypotetiska slutsatser om de nödvändiga villkor som måste vara uppfyllda för att statsmakternas styrning skall ge önskade effekter. I boken diskuteras också logiskt ofrånkomliga fel i styrningen som följer vid vissa givna antaganden.