Abstract
I likhet med i andra länder har det i Sverige under vissa högkonjunkturer uppstått ett så betydande kapitalöverskott, att den finansiella marknaden fått problem att bemästra flödena. Konsekvensen har blivit att den aggregerade risknivån ökat i takt med stigande tillgångspriser. När väl en kontraktion uppstått, har det saknats kapital för att i ordnade former bemästra de nya ekonomiska förutsättningarna. Det är den utvecklingen som föregått kriserna 1878/79, 1921/22 och 1991/92. Temporära insatser har då måst ske vid sidan av det befintliga institutionella systemet. Forskningen ger för Sveriges del en kriskronologi för det finansiella området med krisåren 1763, 1817/18, 1857/58, 1878/79, 1907/08, 1921/22, 1932/33 och 1991/92. Det har vid kriserna 1878/79, 1921/22 och 1991/92 förelegat ett betydande hot om kollaps av det finansiella systemet. Vid dessa tre tillfällen har det efter förhandlingar mellan bankerna och staten kommit att skapas temporära krishanteringsorganisationer Järnvägshypoteksfonden 1879, AB Kreditkassan 1922 samt Securum AB 1992 vid sidan om den svenska Riksbanken. Kriserna har hävts med hjälp av de temporärt skapade krisorganisationerna, vilka samtliga har haft en Lender of Last Resort-funktion. Krishanteringstekniken vid krisen 1921/22 kan ses som en vidareutveckling av den som kommit till användning 1878/79. Även om bakgrunden till krisen 1991/92 skiljer sig åt från de två här tidigare nämnda tillfällena, kom tekniken med överflyttandet av tyngande engagemang till ett nytt bolag att likna den teknik som användes redan av AB Kreditkassan. Trots detta betydde tidigare svenska erfarenheter mindre för krisen 1991/92 i detta fall. Idéerna till Securum hämtades istället från senare tids bankkrishantering i USA med inrättandet av så kallade ”bad banks”. Syftet med denna avhandling är att med en institutionell ansats klarlägga och analysera hur de två första av dessa tre finansiella kriser har hanterats. Avhandlingen belyser i detalj det förhandlingsdrama mellan statens och marknadens aktörer som föregått inrättandet av respektive krisorganisation.