Abstract
I millennieskiftets Sverige blev oron för läkemedelskostnaderna och den allt snabbare kostnadsökningen ett allt mer akut styrproblem för Staten. Kostnaderna ökade belastningen på statskassan, samtidigt som Staten vare sig kunde kontrollera vad läkarna skrev ut eller hade legitimitet nog att beordra dem att skriva ut färre och billigare läkemedel. Med kostnadsökningarna och läkarnas autonomi stod Staten inför både kostnads- och styrdilemman. Gjordes ingenting skulle Staten komma att ses som svag och ekonomiskt oansvarig. Samtidigt skulle varje sparpaket kunna uppfattas som nedskärningar i välfärden och leda till impopularitet med bestraffning i nästkommande val. Med direkta styråtgärder för vad läkarna borde göra, i synnerhet av ekonomiska skäl, skulle Staten kunna förlora både anseende och legitimitet som huvudman för Hälso- och sjukvården. Med dessa utmaningar, scenarier och dilemman i vågskålarna, valde Staten att pröva ett nytt styrverktyg och lagstifta om standarder för lämpliga läkemedel för olika åkommor, som läkarna i respektive landsting borde följa. Standarder, organisatoriska handlingsregler som samtidigt är frivilliga att följa och tolka. Styrning genom frivillighet. Kan ett frivilligt styrverktyg som standarder leda till effekter på läkarnas val av läkemedel? Och om det är standarderna som bäst kan förklara den önskade förändringen - vilka mekanismer som specifikt har med standarderna att göra, kan förklara effekten? Den här studien visar att standarderna hade effekt, att ledningskontrollen ökade på bekostnad av läkarnas autonomi samt att den kanske främsta mekanismen bakom standardernas effekt var att standarderna aktiverade dilemman, dissonanser som läkarna på olika sätt försökte hantera och reducera.