Abstract
På 10-20 år har antalet dagligvarubutiker halverats – 1963 fanns över 20 000 enheter och 1978 under 10 000. Vad har denna förändring betytt för hushållens insatser av tid och arbete i distributionen? Vem i hushållet gör inköpen av dagligvaror? Var görs inköpen? Hur ofta görs inköpen? Hur tar man sig till och från butiken? Kan hushållen göra sina inköp på ett mindre tids- och kostnadskrävande sätt? Vilken butiksstruktur passar vilken typ av hushåll? I en stor kartläggning av hushållens inköpsvanor och förutsättningar för inköp, som gjordes i örebro 1971 söktes svaren på dessa frågor. Undersökningen visade att för tätortshushållen hade inte utglesningen av butiksnätet betytt särskilt mycket – majoriteten av de undersökta hushållen hade fortfarande en dagligvarubutik inom 500 m håll från bostaden. Det visade sig också att inköpsvanorna inte hade förändrats i nämnvärd grad – finns en butik inom "rimligt" avstånd från bostaden är det husmor som vanligtvis är ansvarig för inköpen, inköpen görs ofta och utan användning av bilen. Hushållens uppoffringar för att få hem dagligvarorna visade sig variera med avståndet till den närmaste butiken och dess storlek. En liten butik var bara attraktiv som inköpsställe om den låg mycket nära hushållets bostad.