Abstract
Omställning, flexibilitet och anställningsbarhet är ledord i debatten om den svenska arbetsmarknaden. Vissa ser tendenser till en nedmontering av ett system som man vill värna om. Andra tycker att det händer för lite och att arbetsmarknaden är för trögrörlig. Men vad betyder ledorden i praktiken? Den här avhandlingen analyserar omställningsprogram. Utbredningen av omställningsavtal och -program tolkas som en förändring av normen om anställningstrygghet. I programmen lär sig deltagarna att bli marknadsaktörer. Karriär konstrueras som ett medel för självutveckling. Det kan ses som en tendens mot en ökad kommodifiering av självet – självet omgestaltas till en del av arbetskraften. I processen sker en förskjutning av risk och ansvar mot den enskilde individen. En i grunden kollektiv situation, att bli övertalig på grund av arbetsbrist, översätts till en individuell omställningssituation. Men avhandlingen diskuterar även hur programmen upprätthåller etablerade normer. Programmen erbjuder en tillfällig status som arbetssökande och reproducerar ett traditionellt karriärideal där individer går från en anställning till en annan utan mellanperioder av arbetslöshet. Med hjälp av programmen bevaras gränser mellan arbete och arbetslöshet, mellan arbetsliv och privatliv samt mellan anställda och uppsagda.