Abstract
tt som är säkert är att den plan som nu lagts fram för Fiskebäckskil inte tagit Ivarsons viktiga fråga på allvar. Den lokalt frånkopplade, storskaliga och fullständigt standardiserade lösning som nu presenterats har inte utnyttjat arkitekturens och ortsplaneringens fulla kraft som utvecklingsmotor. Kommunledningen verkar ha missat en av kulturgeografernas grundläggande insikter: att man för att upplevas som attraktiv skall framhäva och utveckla sina unika egenskaper. Det marknadsförare skulle kalla Fiskebäckskils ”unique selling proposition” är kombinationen av den världsunika naturen och kulturmiljön. Om man inte använder detta i ortsutvecklingen så har man inte gjort en tillräcklig analys. Politikerna måste inse att det inte bara handlar om ett bostadsområde utanför ursprungssamhället, utan om en förändrad livsmiljö.