Göran Lindqvist

This report investigates the potential contribution of clusters and cluster policies in the design and implementation of Smart Specialisation Strategies. Both cluster policies and Smart Specialisation Strategies are policy approaches with a place-based dimension, aiming at exploiting advantages of proximity to promote economic growth and competitiveness. With regions across Europe currently working on their Smart Specialisation Strategies, the question whether and how clusters and cluster policies can be used in this endeavour is highly relevant. Smart Specialisation Strategies are difficult to design and implement because they are based on a new and complex academic framework that now has to be translated into policy practice. The contention of this report is that lessons learnt from the rich history of cluster policies can provide concrete inputs into the development of Smart Specialisation Strategies (S3).

Rapporten bygger på en större internationell enkätstudie, Global Cluster Initiative Survey (GCIS), som genomfördes 2003 och bygger på svar från 238 klusterinititativ i 31 länder. Underlaget har även kompletterats med material från en uppföljande studie under 2005 för att möjliggöra jämförelser mellan initiativ i Sverige, resten av Norden och övriga medlemsländer i EU15. Utvecklingen av klusterinitiativ följer ofta en livscykel, med en förhistoria, en formeringsfas och därefter en driftsfas, där initiativets struktur och resursbas utvecklas. Om initiativet inte avbryts tenderar det att övergå från ett tidsbegränsat projekt med behov av externt stöd, till en mer permanent organisation. I startfasen tas initiativet vanligen av offentliga aktörer, näringslivet eller av dessa båda grupper gemensamt. Det är mer ovanligt att universitet eller högskolor varit drivande aktörer i denna fas. Trots offentliga aktörers betydelse i tidiga faser så är det näringslivet som är mest inflytelserika, exempelvis genom stark styrelserepresentation. Många klusterinitiativ återfinns inom områden som betraktas som ”high-tech”, t.ex. ICT, medicinteknik, läkemedel och kommunikationsutrustning. Detta kan bero på att dessa betraktas som attraktiva och nyskapande. Samtidigt kan noteras att klusterinitiativ förekommer även inom en rad andra och ofta sektorsövergripande områden, t.ex. turism, möbler och livsmedel. Gemensamt är att klusterinitiativen oftast adresserar kluster som betraktas som ekonomiskt betydelsefulla för regionen. Klustren är vanligen stora, internationellt konkurrenskraftiga och relativt väl samlade geografiskt. Däremot tycks olika former av begränsningar av medverkan p.g.a. storlek, utlandsägande eller konkurrenssituation inte bidra till att öka initiativets framgång. Klusterinitiativ förändras med tiden. Eftersom klusterinitiativ bygger på samverkan är det viktigt att lägga energi på att utveckla tillit och samsyn kring projektet. Erfarenheterna visar att det tar närmare fem år för ett initiativ att etableras. Här har klusteranalyser och facilitatorer en viktig roll. Nästan alla initiativ har en facilitator, d.v.s. en eller flera personer som på hel- eller deltid arbetar med att driva projektet. Syftet varierar, men generellt har man en bred målbild som kan delas in i sex kategorier – innovationer och teknik, expandera klustret, lobbying, nätverksbyggande, utbildning och kommersiell samverkan. Även om offentliga aktörer är de viktigaste finansiärerna, så ökar andelen privat finansiering över tiden. Rapporten konstaterar att klusterinitiativ som näringslivspolitiskt instrument fungerar bäst i kombination med andra, mer övergripande näringspolitiska åtgärder, som t.ex. gäller forskning, arbetsmarknad, utbildning, regelsystem, finansiering och entreprenörskap, och så vidare. I jämförelse med klusterinitiativ från andra nordiska länder och inom EU15 så skiljer sig svaren från de svenska initiativen något. I Sverige bedöms den näringspolitiska miljön vara något mer decentraliserad till lokal och regional nivå och man anser att klusterperspektivet i lägre grad slagit igenom inom näringspolitik och i debatter. Initiativtagare till svenska initiativ är i något högre grad näringsliv eller universitet och högskolor. Den nationella nivån har en mer nedtonad roll vad gäller både att ta initiativ och medverka i finansieringen. Andelen klusterinitiativ som omfattar hela landet är dessutom något lägre.